Det hade börjat blåst mer, men jag var fast besluten att Zola skulle få motion. Hon hade fått stått två dagar så det var dags för motion så att säga! 
Jag hade planerat att longera damen på åkern vid grannstallet. Hur som så fick hon skritta på bra för att komma igång innan passet. Sen så kom diket till åkern, vilket hon ALDRIG hoppar över men idag var det dags. Jag traskade i alla fall ner i diket, för att visa henne att det gick att gå, och när jag tog ett skutt upp från diket och när jag landade så fick jag en hel häst i ryggen, vilket resulterade i att jag hamnade under Zola, och sträkte ut mitt knä på något konstigt vis så det gör satan i gatan ont rent ut sagt! 

Longerade i alla fall damen en stund, för att sedan inse att jag fick mer och mer ont i knät, så jag beslöt mig för att gå hem med henne (inte den vägern jag kom utan en annan utan dike) men där låg det en soptunna på vägen vilket Zola totalvägrade gå förbi, och jag orkade inte bråka med henne, dels för hon var så uppstressad och för att det var halt på vägen! 
Tillslut fick pappa komma och hämta mig och Zola på åkern, så jag hoppade över diket där vi kom ifrån (eller gick över så gott jag kunde) och pappa tog henne och hoppade över diket med. Är både stolt över Zola och pappa, dels för att pappa vågade hoppa över diket med henne, och dels för att Zolas hopp var jäkligt fint och graciöst. Men det stryker inte ett sträck över att hon faktist hoppade på mig, så nu Zola är det smörande som gäller för din del ett tag fram över! ;) - Det heter nog inte fredag den 13 inte för inte!